Dreamhack går snart av stapeln igen, men allt är inte riktigt som det brukar vara. SvD talar om det som en “fristad” för fildelare, som om APB är USA, festivalen är Afghanistan, och vi fildelare är de ökända så kallade “terroristerna” som skall bombas fram och tillbaka till helvetet för ett o-brott som vi inte ens har begått.

Något är riktigt rubbat med hela retoriken. Pontén har till och med mage att hävda att beslutet om att stifta IPRED-lagen var demokratiskt. Detta påstående förutsätter att staten och rättsväsendet är mer representativa för folket än för upphovsrättsmaffian, vilket de givetvis inte är.

Demokrati är folkstyre, och jag tror att jag talar för rätt många när jag säger att folket inte vill ha några upphovsrättspoliser som kommer och beslagtar deras datorer för att tvinga fram rättsliga konsekvenser för ett offerlöst bullshitbrott som fildelning. Speciellt inte om det som krävs för att lagarna skall fungera är en totalkontrollerad polisstat med tillhörande massavlyssning.

Här har vi ett annat gäng privatsnutar som försvarar sig mot upphovsrättsintrång. En intet ont anande 18-åring hade skaffat sig en tatuering med texten “Förstörd för livet”. Det visade sig sedan att den kriminella organisationen Fucked For Life ansåg att detta gjorde intrång på deras varumärke, och 18-åringen blev som påföljd ålagd ett vite på 50.000 kronor för detta. Varumärket skyddades framgångsrikt genom att två medlemmar ur organisationen erbjöd den unge mannen att tatuera över det motiv som organisationen såg som ett intrång på deras intellektuella egendom.

Valet låg mellan tvångstatuering, och bortslipning av loggan från armen med slipmaskin.

“Brotten är ännu ett exempel på hur samhällshotande grupperingar sätter upp egna lagar och regler för sin omgivning, säger kammaråklagare Nils Lundberg till TT.”

Jag kan inte göra annat än att hålla med.
————
Andra bloggar om Piratpartiet, IPRED, HADOPI, Upphovsrätt, Internet, Pirat, The Pirate Bay, Fildelning, Henrik Pontén, Fucked For Life

Ibland undrar jag hur det går att blanda ihop så vitt skilda saker som stöld och fildelning. Vissa påstår att det helt enkelt är upphovsmaffian som har odlat denna missuppfattning för att pusha sin egen agenda - och i mångt och mycket stämmer det säkert. Dock vill jag påstå att själva missuppfattningen ligger djupare än så, och kan härledas till de fundamentala skillnaderna mellan det digitala och det analoga.

Det som gör att stöld betraktas som omoraliskt är att man berövar någon tillgången till ett föremål, inte att man själv får tillgång till det. Stöld är att berika sig själv genom att skapa brist hos andra människor, och detta ses av förklarliga anledningar som omoraliskt, eftersom det reducerar någons tillgångar.

Fildelning är inte över huvud taget jämförbart med stöld, men ändå är denna liknelse lika välanvänd som den är felaktig. Den analoga världen fungerar nämligen så att resursmängden är finit, och därmed är man tvungen att subtrahera för att det skall vara möjligt att addera samma mängd någon annanstans.

I den analoga världen finns med andra ord klipp ut och klistra in. I den digitala världen, däremot, är det commonplace att kopiera.

Upphovsmaffians förlustkalkyler är baserade på fullständigt godtycklig prissättning, och på att varje delad fil är en utebliven försäljning. Detta är också underligt, eftersom ingen skulle ha råd att köpa så mycket musik som de laddar ned, och att förlusterna därmed omöjligt kan vara i den storleksordningen. Upphovsmaffian skapar imaginära miljardförluster ur luft, och deras anspråk saknar verklighetsförankring eftersom de försöker att applicera regler för fördelning av begränsade resurser på en fundamentalt annorlunda ekonomi där överflöd är naturtillståndet.

Kopiering ökar den totala mängden och tillgängligheten av det som delas - något som inte är möjligt med analoga resurser, och detta leder till att de som inte är vana vid hur man kan distribuera information digitalt, inte heller förstår den fundamentala skillnaden mellan stöld och fildelning.

Kopplingen mellan att “ta utan att betala” och att “stjäla” är stark i den analoga världen eftersom mängden resurser är begränsad, men denna koppling existerar inte över huvud taget i en värld av multiplicerbara ettor och nollor.

Den analoga världen smälter ihop med den digitala mer och mer, och för att återigen återknyta till 3d-skrivarna, som jag skrivit om här, här och här, så kommer vi snart att ha möjligheten att multiplicera även tredimensionella föremål på samma sätt som vi idag kostnadsfritt kan multiplicera audiovisuell data.

Det är dags att förstå att ägande inte är ett paradigm som fungerar i en mer och mer digitaliserad framtid. Ägande är utdaterat, och det är fan på tiden. Istället för att addera och subtrahera bristvaror är det dags att multiplicera fram ett överflöd som alla kan ta del av.
————
Andra bloggar om EU-val, Fildelning, Piratpartiet, Pirat, The Pirate Bay, Politik, Copyright, 3D-skrivare, Upphovsrätt

För att fortsätta på samma tema som tidigare (1, 2), så verkar det ha uppstått ännu mer diskussion kring 3d-skrivare och framtida produktionsmetoder. Röd libertarian frågar “vad vi skall leva av när nästan allt finns i överföd mot en minimal ansträngning”, och Badlands Hyena undrar vad som händer “…om maktstrukturer, som bygger på kontroll av och ansamling av resurser, börjar brytas ner?”

Det är sant att det krävs obefintlig rättsäkerhet, stympade tekniska möjligheter och extrem övervakning för att maktstrukturerna i längden skall kunna bibehållas, precis som Röd Libertarian skriver som svar på min kommentar i h*n(ne)s inlägg om saken - Och det är tyvärr precis den utvecklingen vi ser, när vi tar en titt på den globala politiken.

Frågan är om det är möjligt att mobilisera en opposition värd namnet mot någonting som är så abstrakt som övervakning, när man aldrig ens ser sin övervakare. Folk revolterar och gör uppror när de svälter, eller när någonting blir riktigt illa i den fysiska världen - men kan man engagera folk storskaligt för att förändra saker som ligger så långt bort, och som inte berör våra grundläggande, fysiska behov?

Jag grävde vidare, och hittade en i sammanhanget högst relevant novell

Printcrime - Copy this story

The coppers smashed my father’s printer when I was eight. I remember the hot, cling-film-in-a-microwave smell of it, and Da’s look of ferocious concentration as he filled it with fresh goop, and the warm, fresh-baked feel of the objects that came out of it.

The coppers came through the door with truncheons swinging, one of them reciting the terms of the warrant through a bullhorn. One of Da’s customers had shopped him. The ipolice paid in high-grade pharmaceuticals — performance enhancers, memory supplements, metabolic boosters. The kind of things that cost a fortune over the counter; the kind of things you could print at home, if you didn’t mind the risk of having your kitchen filled with a sudden crush of big, beefy bodies, hard truncheons whistling through the air, smashing anyone and anything that got in the way.

They destroyed grandma’s trunk, the one she’d brought from the old country. They smashed our little refrigerator and the purifier unit over the window. My tweetybird escaped death by hiding in a corner of his cage as a big, booted foot crushed most of it into a sad tangle of printer-wire.

Da. What they did to him. When he was done, he looked like he’d been brawling with an entire rugby side. They brought him out the door and let the newsies get a good look at him as they tossed him in the car. All the while a spokesman told the world that my Da’s organized-crime bootlegging operation had been responsible for at least 20 million in contraband, and that my Da, the desperate villain, had resisted arrest.

I saw it all from my phone, in the remains of the sitting room, watching it on the screen and wondering how, just how anyone could look at our little flat and our terrible, manky estate and mistake it for the home of an organized crime kingpin. They took the printer away, of course, and displayed it like a trophy for the newsies. Its little shrine in the kitchenette seemed horribly empty. When I roused myself and picked up the flat and rescued my poor peeping tweetybird, I put a blender there. It was made out of printed parts, so it would only last a month before I’d need to print new bearings and other moving parts. Back then, I could take apart and reassemble anything that could be printed.

By the time I turned 18, they were ready to let Da out of prison. I’d visited him three times — on my tenth birthday, on his fiftieth, and when Ma died. It had been two years since I’d last seen him and he was in bad shape. A prison fight had left him with a limp, and he looked over his shoulder so often it was like he had a tic. I was embarrassed when the minicab dropped us off in front of the estate, and tried to keep my distance from this ruined, limping skeleton as we went inside and up the stairs.

“Lanie,” he said, as he sat me down. “You’re a smart girl, I know that. You wouldn’t know where your old Da could get a printer and some goop?”

I squeezed my hands into fists so tight my fingernails cut into my palms. I closed my eyes. “You’ve been in prison for ten years, Da. Ten. Years. You’re going to risk another ten years to print out more blenders and pharma, more laptops and designer hats?”

He grinned. “I’m not stupid, Lanie. I’ve learned my lesson. There’s no hat or laptop that’s worth going to jail for. I’m not going to print none of that rubbish, never again.” He had a cup of tea, and he drank it now like it was whisky, a sip and then a long, satisfied exhalation. He closed his eyes and leaned back in his chair.

“Come here, Lanie, let me whisper in your ear. Let me tell you the thing that I decided while I spent ten years in lockup. Come here and listen to your stupid Da.”

I felt a guilty pang about ticking him off. He was off his rocker, that much was clear. God knew what he went through in prison. “What, Da?” I said, leaning in close.

“Lanie, I’m going to print more printers. Lots more printers. One for everyone. That’s worth going to jail for. That’s worth anything.”

Läs mer om 3d-skrivare och demokratiserad produktion här, här, här och här.
————
Andra bloggar om EU-valet, EU, Politik, Kopimi, Piratpartiet, Teknologi, Fablab, Kommunism, Socialism, Demokrati, Copyright, Yttrandefrihet, Patent, 3d-skrivare

Jag skrev om detta för bara några dagar sedan, men under den korta tid som har passerat har jag djupdykt lite i 3d-skrivarnas värld.

DN vetenskap publicerade en artikel den tjugotredje, om något som kallas för “fablab“, en förkortning för fabrikationslaboratorium.

Tanken med denna nya typ av verkstad är att vem som helst, utan kostnad, skall kunna framställa föremål efter egen design - även föremål med elektroniska kretsar, som fram tills nu alltid har betraktats som svårtillverkade och reserverade för massproduktion.

Bland verktygen finns bland annat laserskärare, svarv, 3d-skrivare och graveringsverktyg - alltihopa styrs med datorer, och maskinerna kan behandla plast, metall, trä, och praktiskt taget vilka andra material som helst, som man kan tänkas vilja bygga något av.

Det som behövs för att framställa någonting i ett fablab, är en idé, råmaterial och en digital CAD-modell. Som alla vet går digitala filer att sprida kostnadsfritt och i stor skala, vilket i längden kommer att leda till att tredimensionella föremål kommer att bli möjliga att sprida lika enkelt, och nästan lika billigt.

Det finns redan idag hemsidor, som till exempel Thingiverse, som tillhandahåller samlingar av utskrivbara fysiska föremål i CAD-form för fri nedladdning, och när skrivbordsfabrikerna blir mer tillgängliga, kommer fler och fler utskrivbara föremål att börja cirkulera på nätet, tills praktiskt taget allt i normala hem kan framställas med denna metod.

Flera företag, bland annat Desktop Factory säljer nu även 3d-skrivare som är små nog att ställa på skrivbordet (samma storlek som de tidiga laserskrivarna) och tillräckligt billiga för att göra apparaterna till standardutrustning på vilket kontor som helst. Det är alltså bara en tidsfråga innan de kommersiella modellerna har prislappar som gör att alla har råd med dem.

Det finns, utöver detta, ett open source-projekt vid namn Reprap, vars mål är att framställa en 3d-skrivare som kan skriva ut kopior av sig själv - och alltså därmed göra produktionsmedlen, som tidigare varit reserverade för företag och individer med stora monetära tillgångar - tillgängliga för alla. Hittills kan Reprapmaskinen producera 60% av sina egna delar, och resten går att köpa in billigt.

Den sammanlagda prislappen för en byggsats ligger i dagsläget runt 5000 kronor. För att uppfinningen skall få något storskaligt genomslag måste dock priset sjunka, och användarvänligheten hos såväl RepRapen som CAD-program måste öka - En utveckling som vi redan ser idag.

Det enda riskmomentet i utvecklingen är egentligen stora företags immaterialrättsliga krav. Om copyright- och patentlagstiftningen kvarstår i sin nuvarande form, och den linje som rättsväsendet följer fortsätter att drivas, kommer det förmodligen att betraktas som illegalt att skriva ut modeller som man inte har “rätt” till, även om möjligheterna finns att skapa ett överflöd där alla har tillgång till det de behöver.

Vill du ha en skiftnyckel? Betala i webshoppen och ladda ned en DRM-skyddad ritning, som bara kan skrivas ut en gång, från Claes Ohlssons hemsida.

Det andra alternativet är fildelningsmodellen, vilket i praktiken gör alla ritningar tillgängliga för alla, kostnadsfritt, hela tiden, till råvarupriser.

En av Sveriges mest kända författare  - Lars Gustafsson, kom idag ut som piratpartist i en artikel i expressens kulturdel, spräckte illusionen om att kulturskapare skulle ha ett intresse av att bibehålla immaterialrätten, och vidrörde lite i förbifarten detta ämne i sin förklaring om varför han väljer att rösta som han gör:

“Filmer, romaner, tidskrifter låter sig reproduceras. Inte nog med det; även tredimensionella föremål, till exempel produkter från programstyrda svarvar låter sig reproduceras. Trådlöst och snabbt. Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten.”

Hans ställningstagande möttes snabbt av en serie hurrarop och välkomstmeddelanden i bloggosfären. Copyriot översätter till engelska.

Vän av ordning kanske nu undrar hur de hundratusentals kinesiska och indiska barnslavarna som gör gympadojor åt oss skall kunna tjäna sina tjugofem cent om dagen om den tekniska utvecklingen demolerar den fysiska produktionsindustrin på det här sättet.

Vän av ordning kanske hävdar att sådana här uppfinningar bara resulterar i utbredd massarbetslöshet då löpande-bandet-arbete blir utdaterat, särskilt i den redan ekonomiskt underlägsna tredje världen. Och då skall vi inte ens börja fundera över vilken ekonomisk katastrof det skulle innebära om de också hade sina egna skrivbordsfabriker.

Kanske vän av ordning också undrar vad det finns för mening med att sälja ut produktionen till u-länder för att maximera vinst, om alla har möjlighet att framställa vad de vill vid sitt skrivbord. Det är ju inte riktigt marknadsmässigt att hålla på så, liksom. Hur skall transportföretagen få betalt om de inte längre behöver frakta varor över hela världen? Tänk om någon uppfinner klimatneutrala, utskrivbara fordon med låg produktionskostnad och lägger ut ritningarna på internet. Både bilindustrin och bensinindustrin skulle ju gå i konkurs direkt!

Vän av ordning kanske även undrar hur reklamindustrin skall livnära sig. Det kommer ju helt enkelt inte att fungera. Folk kommer att sitta där och titta på reklamfilmerna, och de kommer inte att gå och köpa. Istället kanske de funderar över om den annonserade varan har hamnat på the blueprint bay för allmän utskrift.

Så kan ju framtiden fan inte få se ut. Det är ju inte riktigt marknadsmässigt. Vad skall hända med profiten, undrar vän av ordning.
————
Andra bloggar om Piratpartiet, Profit, Reprap, Kommunism, Marx, Ekonomi, Lars Gustafsson, Fildelning, Copyright, Patent, Teknologi, Fablab, The Pirate Bay, Kopimi, EU-val, EU, Europaparlamentet, Demokrati

SR rapporterar idag att vår kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth enligt egen utsago representerar Hollywoodmaffian, och inte medborgarna.

“Mitt intresse i det här fallet är att företräda kulturskaparna”

Det låter ju fint att företräda kulturskaparna. Tyvärr är det vår minister egentligen menar att hon företräder kulturskaparnas intresseorganisationer. Detta är inte ekvivalent med att representera kulturskaparna. Det är inte heller ekvivalent med att representera folket i kulturfrågor, vilket trots allt torde vara vår kulturministers främsta uppgift.

Att uttala sig på det här sättet i ett pågående, överklagat rättsfall är dessutom att trampa runt i ministerstyrets gränsland, och att uttala sig angående just den här, mycket omdiskuterade, trippeljäviga, politiskt känsliga skandaldomen, är - även om det inte är ett solklart fall av ministerstyre - en inbjudan till ännu fler misstankar om att hela systemet är genomkorrupt. Syrrans granne misstänker att minister Liljeroth röker crack, och Piratpartiet tycker att hon skall be om ursäkt. Brokep anmäler.

Det här är nu andra gången som ministerstyre kommer på tal i samband med The Pirate Bay. Först ut var Thomas Bodström, som också anklagades för detta redan 2006. Och då har vi inte ens börjat med den mutade polisen Jim Keyzer.

Totalt handlar det nu om tre jävsmisstankar, två misstankar om ministerstyre, och en helt solklart mutad snut - I samma oändligt långa rättsprocess. Ett påstått, obevisat låtsasbrott utan brottsoffer, där brottsrubriceringen är något så löjligt som “medhjälp” till brott mot upphovsrättslagen.

På tal om korruption skickar nu ODIHR för första gången valbevakare till Sverige på grund av myglet med Feministiskt Initiativs och Piratpartiets valsedlar.
Andra länder som ODIHR skickar valbevakare till inkluderar sprudlande, välfungerande demokratier som Albanien, Vitryssland, Serbien och Azerbaijan.

Här om dagen informerade en moderat riksdagsledamot vid namn Anne-Marie Pålsson oss om att den folkvalda riksdagen har reducerats till regeringens knapptryckarkompani.

Regeringens representant i sin tur, företräder tydligen “kulturskaparna”.

Vi har i Sverige separerat kyrka och stat från varandra. Kanske det även börjar bli dags att skilja staten och Hollywood åt innan det blir The Governator, Robocop och Judge Judy av hela skiten.

————
Andra bloggar om Piratpartiet, EU-val, EU, Europaparlamentet, IPRED, The Pirate Bay, Jäv, Hollywood, Korruption, Ministerstyre, Lena Adelsohn Liljeroth

Idag hade jag tur. Jag satt, som vanligt - i brist på arbetsuppgifter - i jobbsoffan i fikarummet med minilaptopen i knät och kollade lite nyhetssidor, när jag upptäckte att programmet som sändes på jätte-TVn som malde på i bakgrunden var något som kallas “Korrespondenterna Europa”.

Jag bestämde mig för att det kanske var relevant för mina intressen, och jag är lycklig att jag gjorde detta val - för jag lyckades faktiskt bli ögonvittne till en fantastisk replik av Sveriges egen lulzfyllda debattpiñata - Sofia Modigh.

En rappkäftad brittisk liberal vid namn Chris Davies satt med den svenske Sofia Modigh (KD) och diskuterade EUs drogpolitik. Davies framhöll att kriget mot drogerna inte hade fungerat, och att nollvision inte är ett fungerande koncept när det kommer till narkotikapolitik. Han menade att man istället bör satsa på skademinimering och legalisera “soft drugs” enligt den holländska modellen.

Sofia Modigh replikerade, klockrent och avsnoppande, på ett så övertygande sätt att debatten helt sonika avslutades med hennes totala punchline. Jag citerar:

“The reason that drugs kill people is that drugs is drug”

Låt oss säga att Chris Davies såg helt sjukt chockad ut.

Jag skrattade högt, men tystnade snabbt när jag insåg en obehaglig sanning:

Folk röstar - på riktigt - för att den här sortens människor skall få vara med och bestämma hur Europa skall styras, och hon har kommit så här långt i partipolitiken utan att någon har upptäckt hennes fullkomliga brist på grundläggande tankeverksamhet och förmåga att reflektera och hantera fakta på ett intelligent sätt.

Det är en sorglig tid vi lever i, när vi riskerar att få Sofia Modigh som EU-parlamentariker.

————
Andra bloggar om EU-val, EU, Kristdemokraterna, Europaparlamentet, Politik, Narkotikapolitik, War on Drugs, Cannabis, Holland, Coffeshop, Politiker, Sofia Modigh, Kristdemokrat, Kristendom, Bibeln

Under rubriken “Håll rasismen kort” ifrågasätter DN Opinion Linköpings Universitets beslut att låta Ahmed Rami, grundaren av det antisemitiska Radio Islam komma till tals i en debatt om yttrandefrihet.

En representant för universitetet förklarar sitt agerande med följande uttalande:

“Ahmed Rami är aktuell på grund av att han är en av de personer i Sverige som i alla fall har varit på gränsen, eller som en del vill hävda har testat den gränsen och kanske gått för långt, men ändå varit där. Därför valde vi att bjuda in honom”

Jag finner det intressant och oroväckande att man i en diskussion om yttrandefrihet tar orden “gått för långt” i sin mun, då yttrandefrihet kännetecknas av att man i sina yttranden har friheten att gå så långt man önskar.

DNs debattartikel går sedan till angrepp mot just yttrandefriheten när de häver ur sig sådant här som svar:

“Hidir uppfattar det alltså som att Rami balanserat på yttrandefrihetens gräns snarare än att han i åratal missbrukat friheten i fråga.”

Med andra ord anser DN att yttrandefrihet är något som man kan missbruka genom att säga saker som är impopulära och kontroversiella, trots att den grundlagsskyddade yttrandefrihet vi ånjuter just skall skydda vår rätt att säga vad vi vill, oavsett vad vi nu än hyser för idiotiska åsikter.

Det slutar dock inte där.

“…borde inte det faktum att han grovt missbrukat yttrandefriheten för sina egna syften, det vill säga att sprida lögner och fördomar om det judiska folket, diskvalificerat eller åtminstone gjort honom tämligen ointressant i en sådan diskussion?”

Man bör alltså enligt DN-logik kunna bli diskvalificerad från en debatt om yttrandefrihet på grund av sina politiska övertygelser, vilket i mitt huvud ter sig fullständigt paradoxalt och rättsvidrigt.

DN fortsätter:

“Ahmed Rami själv måste rimligen, efter decennier av rasistisk verksamhet, anses ha förverkat rätten att delta i seriösa sammanhang.”

Jag, personligen har oerhört svårt att ta rasister seriöst. De tenderar att vara oerhört fördomsfulla och leva med en fruktansvärt verklighetsfrämmande och udda världsbild med skeva värderingar. Men aldrig i livet skulle jag ha mage att häva ur mig att någon, oavsett politisk övertygelse, har “förverkat rätten att delta i seriösa sammanhang”.

Framför allt borde pressen inte ägna sig åt att smutskasta det fria ordet på det sättet, när tidningarnas grunduppgift är beroende av just den yttrandefrihet och åsiktsfrihet som DN opinion angriper.

Jag hyser noll sympati för Ahmed Ramis antisemitiska åsikter, och DN har helt rätt i att Radio Islam är rasistpropaganda och idioti, men yttrandefrihet är inte bara reserverad för “korrekta” åsikter. Yttrandefrihet är också idioters rätt att ha fel, och det är en av de viktigaste rättigheterna som någonsin har skrivits in i den svenska grundlagen.

DN borde sluta skita på demokratins altare, om de inte anser att yttrandefrihet egentligen innebär en frihet från vissa obekväma typer av yttranden. Kanske man också i en juridisk “demokratiseringsprocess” skall kunna bli deklarerad “yttrandefri”, och därmed ånjuta vår fantastiska yttrandefrihetsgrundlag genom att befrias från att få yttra sig i seriösa sammanhang?

————
Andra bloggar om Yttrandefrihet, Rasism, Radio Islam, Demokrati, DN, Journalistik

Daniel Scythe skriver om piratröstning som socialistisk strategi, och jag håller med, och vill bygga ut resonemanget ytterligare.

Socialismen bygger på makten över produktionsmedlen, vilka som äger denna makt, och hur makten förflyttas från klass till klass.

Idag ser vi en teknologisk utveckling där vi har fullständigt absurt kraftfulla mediaverktyg att förfoga över, och de finns i praktiskt taget varje hem. Vi har ett gigantiskt, världsomspännande, decentraliserat nätverk, från början designat för forskning, business och militära system, men som nu används nästan uteslutande för att göra grejer som staten tycker att vi borde lägga av med - nämligen att kommunicera och dela med oss.

Ditt skrivbord kan snabbt förvandlas till tv-studio, redaktion, tryckpress, förlag, gigantiskt multimediabibliotek, offentlig möteslokal och plats för privata samtal - Allt i ett paket så litet att du kan bära med dig det i en väska utan några större bekymmer, och så billigt att det finns tillgängligt för fler än någonsin tidigare. Till och med operativsystem och programvara är idag möjligt att införskaffa gratis och lagligt.

Internet håller redan på att ta makten över mediaindustrin, och systemet försöker desperat att värja sig mot utvecklingen. Jag tror dock att det i längden kommer att vara omöjligt.

Igår upptäckte jag till min stora förtjusning att vi med Open-Source-3d-skrivare även kan förvandla skrivbordet till en fabrik som kan tillverka mindre föremål för dagligt bruk. Det finns redan sidor där man kan ladda upp och ned CAD-modeller av fysiska föremål, vilka sedan enkelt kan skrivas ut och användas.

Varför skall man köpa någon annans grej, när man lika enkelt kan designa en egen i ett 3d-program och printa ut den?

(Men hur skall grejtillverkarna få betalt?)

Denna teknologi kommer med största sannolikhet att finnas i mer utvecklad form, för allmän tillgång, inom ett fåtal år. Om man pushar kan det nog gå snabbare än så. Den dagen då digitalt delningsbara CAD-ritningar är allt som krävs för att själv kunna tillverka vilka föremål man än behöver, så kommer marknaden för exemplarframställning av tredimensionella föremål att demonteras på samma sätt som immaterialmarknaden gör idag.

Internet blir större, mer decentraliserat, svåröverblickat och okontrollerbart för varje dag som går, och varje dag vi använder för att sinka makthavarnas försök att återta kontrollen över produktionsmedlen, är en dag då internet väver sig tätare, starkare, mer politiskt medvetet, och motståndskraftigare mot angrepp och yttre kontroll.

Man behöver vä ändå ingen marxistisk klassanalys för att förstå att det bästa sättet att sinka makthavarnas försök att behålla kontrollen över produktionsmedlen i nuläget är att rösta Pirat?
————
Andra bloggar om Politik, Teknologi, Internet, Marx, EU-valet, EU, Piratpartiet, Socialism, Reprap, Linux, Open Source, The Pirate Bay

I den ekonomiska kollapsens kölvatten hotas många tidningar av konkurs, journalismen i sin nuvarande form riskerar utrotning, och många mediaägare har därför planer på att börja ta betalt för sina nättidningar.

Detta är givetvis en möjlig lösning, men risken är överhängande att tillgång till professionell journalistik blir mer av en inkomstfråga än vad det är idag. Gemene man kommer alltså att bli tvungen att begränsa sin mediatillgång, och sätta sin tillit till bloggosfären och andra icke-professionella mediaförmedlare, för att över huvud taget behålla sin omvärldsuppfattning.

Detta har både för- och nackdelar.

Fördelen är att vi idag har en spirande medborgarjournalistik i bloggform, som överglänser allt vi tidigare sett, och att denna, om den utvecklas mer kommer att kunna fylla det hål som de traditionella centraliserade medierna lämnar efter sig.

Nackdelen är att bloggosfären saknar klassiska mediers policy för neutralitet och granskning av källor, samt att piraterna har hela internet lindat runt sitt finger (Vilket blir roligt för oss piratpartister, men tråkigt för neutraliteten i den politiska rapporteringen när tidningarna går dinosauriernas väg). Min förhoppning är att detta kan balansera sig själv genom intern granskning, såsom i de flesta fall i dagsläget, men risken finns att förvirringen blir total eftersom nätmedia är så svåröverblickat.

En annan möjlighet är att semiprofessionella, journalistutbildade bloggare skapar egna enmansredaktioner, ägnar sig åt nyhetsgrävande på egen hand, och tillsammans uppehåller någon sorts gemensam policy för sin journalistik.

Ur ett annat perspektiv kanske det bara är nyttigt att tidningarnas makt försvagas till förmån för decentraliserad gräsrotsjournalistik, och att det bara är någon sorts konservativ rädsla för storskalig förändring som har lyckats leta sig in i min skalle i smyg. Detta återstår att se.

Mediadöden skapar dock ännu fler dilemman. Vad händer den dagen någon bestämmer sig för att det är en bra idé att låta folk kopiera och publicera nyheter från betalnyhetssidor - gratis, på The News Bay, för allmänhetens tillgång?

————
Andra bloggar om Internet, Media, Politik, Piratpartiet, Bloggosfären, Jornalistik

Vi verkar inte bara ha ett allvarligt demokratiskt underskott i EU - Vi lider tydligen av vissa inhemska korruptionsproblem också.

Piratpartiets valsedlar myglas tydligen på vissa platser undan av de lokalansvariga, och en vallokal i skåne vägrade att ta emot partiets röstsedlar.

Detta är givetvis ett allvarligt problem. I en så kallad demokrati där vi har rätt att påverka lite, lite, en gång var fjärde år - genom att lämna en lapp i en låda - så är det riktigt illa om någon går och gömmer eller slänger bort de lappar vi för en gångs skull har en futtig liten makt över.

Anne-Marie Pålsson (M) rapporterar, på tal om demokratiproblem, att hon lämnar riksdagen i protest, i samband med nästa val, och hon riktar tung kritik mot hela det rådande politiska systemet:

“Jag har under de här åren kunnat se hur riksdagen nästan totalt har tömts på innehåll, makt och inflytande. Man kan säga att det är en ganska anpasslig roll som transportkompani åt regeringsmakten.”

Samtidigt har rättegångsspektaklet tagit en tredje runda i jävkarusellen. Först Thomas Norström, sedan Ulrika Ihrfeldt, och nu Anders Eka. Alla minglar de med upphovsrättslobbyn.

Hela showen började som drama, men bytte snabbt skepnad till tragedi i och med domen. Sedan blev det svart lyteskomik på Norströms bekostnad, men när det sedan visade sig att jävutredaren var så jävig att de var tvungna att ordna en annan jävig jävutredare för att lösa upp hela jävhärvan, så blev det fan bara fars av alltihopa.

Shakespeare och Kafka har kombinerat sina krafter här, och vi kan nog ännu inte ana hur allt det här kommer att urarta i sista akten.

Jag har på sista tiden har haft en otrevlig magkänsla angående hela det här systemet. Det känns som om hela rättstaten befinner sig i en allvarlig kris av något slag, och varje sådan här nyhet om rättsröta gör bara känslan mer påtaglig.

Vår demokrati är en skål full av genomruttna frukter med ytligt fräscha, välpolerade skal. Vackert att titta på, visserligen, men nu har någon misstagit detta oätbara, mögliga gamla demokratistilleben för någonting välsmakande, och tagit en obehagligt bitter tugga.

Bitmärket är öppet för alla att se, och lukten sprider sig.

————

Andra bloggar om EU-val, EU, Piratpartiet, The Pirate Bay, Spectrial, Demokrati, Valfusk